Köksbordet 19.40

Välkommen till Köksbordet 19.40. När läxan är en kamp. En podd från Klura. Samtalet är skapat med AI, utifrån Henriks och Annas berättelse. Henrik och Anna är föräldrar i Stockholm, och de grundade Klura. Anna är speciallärare.

Onsdagskvällen

Klockan är tjugo i åtta, en onsdagskväll. Du och ditt barn sitter vid köksbordet. Du frågar barnet om det är något prov snart, och barnet säger nej. Men då öppnar du skolans plattform, och där ligger ett NO-prov inplanerat. Ett prov om människokroppen, på fredag nästa vecka. Underlaget är sex sidor.

Varför säger barnet att det inte finns något prov, när det står där? Det är en vanlig undran. Men det är sällan en medveten lögn. Barnet försöker inte lura någon.

Barnet sätter sig och tar fram sidorna. Barnet bläddrar till den sista sidan och sedan tillbaka till den allra första. Sedan säger barnet att det inte vet var det ska börja, och där stannar det. En kvart senare ligger de sex sidorna kvar i samma hög.

Det ser ut som att barnet inte bryr sig, som ett ointresse. Men det som egentligen har hänt är att starten aldrig kom.

Varför starten är det svåra

Barn med adhd kan ofta mer än de hinner visa. Det svåra ligger sällan i själva kunskapen. Det handlar om att komma igång, att hålla kvar tråden och att orka hela vägen fram till provet. Det handlar inte om ovilja.

Forskaren Lisa Thorell beskriver det i Specialpedagogiska skolmyndighetens podd: redan valet av var man ska börja kan ta lång tid. Sex sidor är sex möjliga starter, och att hantera sex möjliga starter ställer stora krav på arbetsminnet.

Specialpedagogiska skolmyndigheten beskriver hur arbetsminnet kan bli fullt fort. Det som hjälper är korta instruktioner och många tillfällen att repetera.

Myndigheten tar också upp att nästan alla elever med adhd i någon mån har svårt att planera och organisera, och att det ofta märks tydligare i mellanstadiet.

Sedan är det tidpunkten, tjugo i åtta på kvällen. Orken går upp och ner under dagen och under veckan. Vid den tiden kan orken mycket väl ha tagit slut redan i skolan.

Add

Add är en form av adhd där svårigheterna främst handlar om uppmärksamhet, utan överaktivitet. Därför upptäcks de här barnen ofta ganska sent. Det blir inte lika tydligt utåt.

Specialpedagogiska skolmyndigheten beskriver en långsammare arbetstakt, att det är svårare att ta initiativ och att barnet behöver mer tid. Så det som utifrån ser ut som ointresse vid bordet beror oftast på att starten aldrig kom.

Tre saker att prova

Det första tar du i kväll, när du har en stund för dig själv. Du öppnar skolans plattform och ser efter vilka prov som kommer de närmaste veckorna. Barnet behöver inte vara med. Syftet är att du ska veta vad som är på gång, även när barnet säger att det inte finns något prov. Då har du överblicken först.

Det andra är att göra starten mindre. Nästa gång ni sätter er vid bordet bestämmer ni den första delen innan ni börjar: vad som ska göras och var det slutar. Med NO-provet om människokroppen kan ni bestämma att ni gör den första sidan, den om hjärtat. När den är klar kommer en riktig paus, gärna med någon form av rörelse. En start går att göra mindre.

Det tredje är att sluta medan det går bra. Är det inte mer effektivt att sitta ett enda långt pass och få det avklarat när man väl är igång? Det är lätt att tänka så. Men flera korta pass under veckan hjälper mer än ett långt pass kvällen före provet, även om det går bra i stunden. Och eftersom provet är på fredag nästa vecka finns det tid för flera korta kvällar.

Vid bordet

Många föräldrar sitter bredvid när barnet pluggar, och det är bra. Men det är bra att göra det som förälder och inte som lärare.

Det finns en sammanställning av studier gjord av forskarna Nancy Hill och Diana Tyson, från 2009. Den handlar om föräldrar till barn i högstadieåldern. Forskningen pekar på att föräldrar hjälper mest genom att visa intresse, ställa frågor och uppmuntra, mer än genom att undervisa. Men den visar samband. Den säger inte vad som passar just ditt barn vid ditt köksbord.

Vad kan föräldern då sluta med vid bordet? Du kan sluta med att förklara hela ämnet. Du behöver inte hålla en föreläsning. Det räcker att sitta bredvid och fråga hur det går. För många är det en lättnad att inte behöva vara lärare.

Med skolan

Av skolan kan du be om en samlad veckoplanering, antingen i plattformen eller hemskickad. Och du kan be om underlaget inför proven i god tid. När informationen finns i god tid behöver varken du eller barnet gissa vilka prov som är på gång. I skolan är det barnets behov som styr, inte en diagnos.

Det som ser ut som ointresse är ofta en start som aldrig kom. Och en start går att göra mindre.

Avslutning

Det här var Köksbordet 19.40, en podd från Klura. Gratis guider för föräldrar finns på pluggcoach.se. Rösterna i samtalet är skapade med AI, och innehållet är granskat av Anna, speciallärare. Klura. Pluggcoachen för familjer där läxan är en kamp.

Rösterna i det här avsnittet är skapade med AI. Berättelsen och innehållet är våra.

Kvällen vid köksbordet

Det är tisdag och klockan är 19.40. Läxan ligger uppslagen på köksbordet. Det handlar om tre sidor i SO-boken, och ämnet är hur riksdagen fungerar. Till torsdag ska fem frågor vara besvarade.

Barnet läser det första stycket, sedan läser barnet samma stycke en gång till och stannar vid ordet mandatperiod. Efter det händer ingenting. Det tar helt stopp där. Du sätter dig bredvid, vid bordet. Du läser nästa stycke högt, och då kommer svaret på den första frågan.

När köket sedan är tomt är det nästan ofrånkomligt att tankarna börjar snurra. Det är en kväll som väldigt många trötta föräldrar känner igen sig i.

Henrik och Anna beskriver den här situationen väldigt väl. De lyfter fram den där frågan som man ofta bär på när lugnet väl har lagt sig: Om det hjälper att du som förälder läser texten högt hemma, kan skolan då göra samma sak? Det är en tanke som ofta dröjer sig kvar, särskilt när läxan är en kamp kväll efter kväll.

Vad får man egentligen be skolan om i en sån här situation? Det är en oerhört relevant fråga för dig som sitter där vid köksbordet.

Vår djupdykning i dag handlar om att gå igenom det som Henrik och Anna beskriver om skolans extra anpassningar, och framför allt hur du som förälder kan agera utifrån den informationen. Vi ska ta oss från den stunden vid köksbordet och titta på hur det faktiskt ser ut i klassrummet. Men för att göra det behöver vi börja med att reda ut vad termen extra anpassningar innebär i praktiken.

Vad extra anpassningar är

Extra anpassningar är det stöd som läraren kan ge inom den vanliga undervisningen. Det innebär att det handlar om insatser som ryms inom ramen för det ordinarie arbetet, snarare än något som sker avskilt. Det är justeringar i den vardagliga miljön som läraren kan göra, för att underlätta för barnet att ta till sig undervisningen. Det handlar alltså inte om att flytta barnet till en annan form av skolgång, utan om att göra den befintliga situationen mer hanterbar.

Här lyfter Henrik och Anna fram Skolverkets allmänna råd. Det är en skrift som heter SKOLFS 2022:334. De poängterar en detalj i detta som framstår som väldigt central när man försöker förstå hur systemet fungerar. Det är att det inte behövs något formellt beslut. Och det krävs ingen diagnos för att skolan ska kunna genomföra de här extra anpassningarna.

Den aspekten gör en stor skillnad för dig som lyssnar. Avsaknaden av krav på en medicinsk utredning eller ett formellt beslut innebär att tröskeln för att få hjälp är låg. Du behöver inte sitta och vänta på att en utredning inom vården ska bli klar för att kunna be om den här typen av anpassningar.

Henrik och Anna beskriver att du som förälder kan ta upp det här när som helst under terminen. Du måste inte vänta in ett inbokat utvecklingssamtal eller ett terminsbyte för att lyfta frågan. Du kan be om ett samtal när behovet uppstår. Skolan har utrymmet och befogenheten att agera i vardagen. De kan sätta in extra anpassningar när de märker att ett barn stannar upp i skolarbetet.

Vilket leder till en annan fundering: Om nu möjligheten finns, finns det då någon färdig lösning som fungerar för alla barn? Henrik och Anna noterar att råden faktiskt inte säger något om det. Det finns ingen enskild anpassning som passar alla barn. Varje barn har sina egna hinder och sina egna sätt att ta till sig information. Därför är det skolan som får pröva fram vilken anpassning som passar just i er situation.

När skolan har valt att pröva en anpassning är det också deras uppgift att följa upp den. Läraren behöver se om åtgärden gör någon märkbar skillnad för barnet. Om anpassningen inte fungerar bör man justera den eller pröva något annat. Det vilar alltså på skolan att pröva och att följa upp.

Särskilt stöd

För att förstå hela bilden av vilket stöd som finns behöver vi också titta på det som kallas särskilt stöd, och den faktiska skillnaden mellan det och de extra anpassningarna.

Särskilt stöd är något annat, och det är en mycket större insats. Till skillnad från extra anpassningar, som läraren kan hantera i stunden, krävs det att rektorn beslutar om särskilt stöd. Rektorn fattar det beslutet först efter att man har genomfört en utredning av barnets behov. Om utredningen leder fram till att beslutet tas, skrivs det särskilda stödet in i ett åtgärdsprogram. Det är en process som ser helt annorlunda ut än de vardagliga anpassningarna.

Om man som förälder märker att de extra anpassningarna inte räcker till, hur går man då tillväga? Henrik och Anna beskriver att föräldern då kan be att rektorn får veta det. Du kan be skolan att lyfta informationen till rektorn. Då är det sedan rektorn som avgör om skolan ska gå vidare och utreda behovet av särskilt stöd. Det skapar en tydlig struktur för vem som gör vad.

Hur det kan se ut i klassrummet

Hur ser de extra anpassningarna ut när barnet väl sitter i klassrummet? Henrik och Anna listar flera konkreta exempel på hur lärare kan anpassa undervisningen.

Vi kan börja med hur instruktioner förmedlas. Ett exempel på en extra anpassning är att instruktionen alltid står skriven. Om en lärare ger instruktioner muntligt kan det vara svårt för ett barn att hålla alla steg i minnet. Men om instruktionen finns nedskriven på tavlan eller på ett papper kan barnet gå tillbaka till texten när som helst och dubbelkolla vad som ska göras.

Henrik och Anna nämner också att varje uppgift kan ha en tydlig start och ett tydligt slut. Det hjälper till att avgränsa arbetet. Om barnet vet när arbetet börjar och framför allt när det förväntas vara färdigt blir det mycket lättare att ta sig an uppgiften.

Ett annat exempel handlar om texter. Texter kan läsas upp för barnet eller finnas som ljudbok. Det knyter an till inledningen med SO-boken, där arbetet vid köksbordet kom igång först när du läste nästa stycke högt. Om läsningen i sig är det som skapar hindret kan en ljudbok, eller att någon läser högt, göra att barnet får tillgång till innehållet. Innehållet är detsamma, men vägen dit anpassas.

Nästa exempel handlar om prov. Barnet kan få mer tid på sig att genomföra provet. Det ger barnet en möjlighet att i lugn och ro läsa igenom frågorna och formulera sina svar. Henrik och Anna tar också upp att man kan lägga in pauser under provets gång, eller erbjuda ett lugnare rum vid provtillfället. Ett lugnare rum tar bort mycket av det som stör, och pauserna ger en möjlighet att samla energi inför nästa del av provet.

Provet kan också delas i delar, så att barnet inte får hela provet framför sig på en och samma gång. Det gör situationen mer överskådlig. De beskriver även att ett alternativ kan vara att barnet får svara muntligt i stället för skriftligt på provet.

De tar också upp stöd i klassrummet. Henrik och Anna nämner att stödlappar och multiplikationstabellen kan användas som extra anpassningar. Sådana hjälpmedel kan ligga tillgängliga på barnets bänk under lektionen, så att barnet kan fokusera på att lösa själva uppgiften.

Henrik och Anna nämner även struktur över tid. De ger exemplet med en veckoplanering som ligger på ett och samma ställe. Om veckoplaneringen alltid finns på samma plats vet barnet alltid var informationen finns, och slipper leta efter vad som ska hända under skolveckan.

Samma stöd hemma

Henrik och Anna gör en observation som knyter ihop det här. Det som hjälper i skolan hjälper ofta hemma också. Och det gäller åt andra hållet. Det ni ser fungerar hemma, till exempel att du läser texten högt eller att ni arbetar i korta pass med tydliga pauser, kan vara det som fungerar i skolan också.

Nationella prov

Henrik och Anna lyfter också frågan om nationella prov. De beskriver att nationella prov kan anpassas utan att det finns en diagnos.

Men det finns en detalj att känna till. Det handlar om de delar av de nationella proven som prövar läsning och läsförståelse. På de delarna är det inte alltid tillåtet med uppläsning av text, eftersom syftet med just det delprovet är att pröva barnets egen läsning.

Det innebär att man som förälder behöver stämma av detta med läraren inför varje prov. Då kan man i förväg be läraren förklara vilka anpassningar som är möjliga och tillåtna för just det provet. Det förhindrar missförstånd när provdagen väl är här.

Tre saker att göra

Men vi landar återigen hos dig som lyssnar, den trötta föräldern vid köksbordet som ser sitt barn kämpa med läxan. Vad kan man faktiskt göra med den här informationen redan i kväll? Henrik och Anna har formulerat tre konkreta saker att göra.

Det första handlar om vad du kan göra i kväll. När barnet har somnat och det har blivit tyst i huset skriver du ner två eller tre meningar om vad du såg under läxläsningen. Henrik och Anna beskriver att man ska svara på frågorna om när det stannade och vad som fick det att gå igen. Du ska inte skriva ett långt dokument. Du noterar de konkreta händelserna vid köksbordet just den kvällen. Att hålla det till två eller tre meningar gör det till en hanterbar uppgift, även när du är väldigt trött.

Henrik och Anna ger ett exempel från kvällen med SO-boken: "Läste första stycket två gånger och stannade. När jag läste högt kom svaret på första frågan." Det är allt som behövs. Två korta meningar som beskriver vad som hände, utan att värdera det.

Det andra handlar om samtalet med skolan. I det samtalet berättar du kort vad du ser hemma, med hjälp av de nedskrivna meningarna. Henrik och Anna beskriver också att man i samtalet kan fråga läraren vad som redan fungerar i klassen. Du kan också be om att de anpassningar som fungerar i undervisningen ska få gälla vid prov också. Det är ett fint sätt att koppla ihop vardagen med de situationer som ofta innebär mer press för barnet.

Det tredje är uppföljningen. När du har haft samtalet med läraren ber du om en uppföljning några veckor senare, en ny tid för att stämma av läget. Syftet är att ni tillsammans ska kunna se om anpassningen gör skillnad. Eftersom det är skolan som får pröva fram vilken anpassning som passar bäst, är uppföljningen det naturliga nästa steget. Om anpassningen inte fungerar är uppföljningen tillfället då man diskuterar vad man kan pröva i stället.

Skolans del och din del

Det här leder oss in på en avslutande insikt från Henrik och Anna. Den handlar om gränsdragningen mellan skolans uppgift och förälderns uppgift. Den gränsdragningen är central för att man som förälder ska orka.

Anna formulerar det som att det du som förälder kan sluta med är att försöka lista ut vilken anpassning som är den rätta. Det är skolans uppgift att pröva olika sätt och sedan följa upp dem. Din del som förälder är att beskriva vad du ser. Din roll är att se vad som händer vid köksbordet, som att läsningen stannar vid ordet mandatperiod, och sedan förmedla den bilden till skolan. Det är den ärliga informationen från er vardag som skolan behöver för att kunna göra sin del.

Du behöver inte kunna skolans ord. Det räcker att du berättar hur kvällen vid köksbordet ser ut.

Avslutning

Tack för att du lyssnade på Klurapodden. Fler avsnitt och guiderna hittar du på pluggcoach.se. Där finns också Klura, pluggcoachen för familjer där läxan är en kamp. Det första provet är gratis. Har du en fråga eller ett ämne du vill att vi pratar om, skriv till hej@pluggcoach.se.

Klura är ett pluggstöd. Klura ställer inte diagnos och ersätter inte elevhälsan eller skolan. Vi hörs nästa gång!

Utskriften kommer snart.